VI har prövat andra hästsporter också.. när barnen var riktigt små visste jag att jag var           "tvungen " att få dem hästintresserade- på nåt vis. Hur annars skulle jag kunna " försvara ", förvisso en otrolig, oslagbar livskvalité, men alla de uppoffringar en familj är tvungen att göra genom att lägga all ledig tid och alla pengar på att leva på det sätt vi gör.

Så vi provade ridning. Köpte welshponnyn Pigall till Mathilda ( hon är ju äldst av tjejerna- det hon tycker är kul- hänger de andra på ) men att få Lukas att rida var inte lätt.

Både jag och Lars hade ju stora travhästar från början, men vartefter barnen kom , började de stora hästarna kännas som en felprioritering. Barnen skulle alltid hållas " ur vägen "

Alltså blev det ponnytrav- köra tyckte Lukas var kul och de andra barnen hängde på, de kunde ju även rida på shettisarna. Både jag och Lars kunde köra med. Hela familjen kunde vara tillsammans.

Men från att ett barn föds tills det är ute och kör sin ponny, är ju några år. Under den tiden provade vi islandshästar. Jag köpte två ungston som jag red in, men hittade aldrig nöjet med att " rida omkring " barnen var för små för att rida med. Och när jag red, var ju Lars tvungen  att passa barnen så det blev för ensamt..

men jag glömmer aldrig en av mina absoluta favoriter Ljosadis från Berget, ett underbart Mökkur sto- som jag kunde haft kvar i hagen -bara för att få träffa varje dag! Men Ljosadis var en sån talangfull och glad häst att jag inte hade hjärta att behålla henne. Hon är värd så mycket mer än att vara " ett hagsmycke" Jag sålde henne till en tävlingsryttare och såvitt jag vet, tränar och tävlar hon nu.

Mathilda, som ju " fick " hålla på med ridning längst, blev liksom ändå " smittad " av ridningens tjusning. Hon har ju dessutom vuxit ur både shettisar och nästan russen. Vi provade att införskaffa en new forest, Esse Goody Paintbox. Men efter att tagit ett föl på henne är hon nu utlånad till barnens kusiner..som ägnar sig åt ridning. Tiden finns inte helt enkelt, tråkigt men sant.